Den bittra servitrisens blogg

För exakt tre år sen stod jag inne på Barnens hus. Jag hade tvingat Robin att åka dit för att köpa den perfekta snuttefilten till Theodor. Han låg fortfarande i magen och skulle inte komma förrän om två månader men ni vet hur gravida kvinnor är och för mig var det just då livsviktigt att köpa den där snuttefilten bums. 

 

 

När jag stod där inne på Barnens Hus med snuttefilten i handen ringde telefonen, det var mamma som sa att pappa var på sjukhus och att jag måste komma. Jag la ifrån mig snuttefilten och skyndade till bilen.

 

 

 

När jag kom upp på sjukhuset blev vi mötta i dörren av en sjuksköterska. Oj vad snälla dom är på den här avdelningen kom jag ihåg att jag tänkte, bli mött i dörren liksom. Men jag tyckte iofs att det var lite skumt att hon hade huvud på sne när hon pratade med mig, ni vet som folk gör när dom tycker synd om en. Följ med här sa hon med len röst och ett snett huvud.

 

 

När vi kom fram till en dörr där det stod ANHÖRIGHETSRUM på förstod Robin direkt men inte jag, jag kopplade fortfarande inte varför sköterskan väntade på oss när vi kom, hade huvud på sne och ledde oss till ett anhörighetsrum.

 

 

 

Men när jag öppnade dörren och såg mamma förstod jag direkt att pappa var död. Det gick inte sa mamma. Exakt dom orden.

 

Det gick inte.

 

 

 

 

 

Två månader senare låg världens finaste bebis inlindat i den där snuttefilten som Robin köpte vid ett senare tillfälle. En snuttefilt som påminner om en oerhörd förlust men även om en oändlig vinst, Theodor.